HD 20794 d är en av de mest intressanta exoplaneterna som upptäckts i vår närmaste kosmiska omgivning. Den befinner sig i stjärnsystemet HD 20794, som ligger ungefär 20 ljusår från jorden i stjärnbilden Stenbocken. Detta gör systemet till ett av de närmaste med potentiellt jordlika planeter, vilket i sig väcker stor nyfikenhet bland forskare och framtidsvisionärer. HD 20794 är en stjärna av typen G8V – en svalare och något mindre version av vår sol – vilket gör det möjligt att jämföra dess planetsystem med vårt eget på ett meningsfullt sätt.
Planeten HD 20794 d är en av tre kända planeter som kretsar kring denna stjärna, och den har särskilt väckt uppmärksamhet eftersom den befinner sig nära den så kallade beboeliga zonen – det område där förhållandena kan tillåta flytande vatten på ytan, förutsatt att atmosfären är rätt sammansatt. Det är just detta som har lett till att planeten ibland lyfts fram som en potentiell ”jordtvilling”. Den är dock något mindre än jorden, vilket gör att den klassificeras som en så kallad superjord. Massan uppskattas till cirka 2 till 3 gånger jordens, vilket tyder på att det kan vara en stenplanet med fast yta, snarare än en gasjätte.
Vad vi vet om HD 20794 d är ännu ganska begränsat. Den upptäcktes genom radialhastighetsmetoden, vilket innebär att forskare mätte små wobblande rörelser hos stjärnan orsakade av planetens gravitationella påverkan. Detta innebär att vi främst känner till dess omloppsbana, massa och hur långt den är från sin stjärna. Omloppstiden är kort – bara några få veckor – vilket antyder att planeten ligger ganska nära HD 20794, men eftersom stjärnan är svalare än solen kan det ändå innebära beboeliga förhållanden, beroende på atmosfärens egenskaper.
Trots att vi inte kan se planetens yta direkt, har teknologiska framsteg inom teleskopi – både markbaserade och rymdbaserade – gett hopp om att vi snart kan få en tydligare bild av dess atmosfär och möjliga kemiska sammansättning. Med framtida instrument som James Webb Space Telescope och dess efterföljare finns möjligheten att detektera tecken på vattenånga, syre eller andra molekyler som kan tyda på liv, eller åtminstone på jordlika förhållanden.
Att resa till HD 20794 d är med dagens teknik helt omöjligt, men det hindrar inte människans fantasi och vilja att drömma. Tjugo ljusår är visserligen "nära" i astronomiska mått, men det är ändå 189 biljoner kilometer – en sträcka som skulle ta tusentals år att färdas med dagens rymdfarkoster. För att en resa dit ska bli möjlig krävs ett teknologiskt språng av samma magnitud som när vi gick från segelfartyg till jetflyg.
En möjlighet som ofta diskuteras är utvecklingen av rymdskepp som kan färdas i en bråkdel av ljusets hastighet, kanske med hjälp av så kallade solsegel som drivs av laserstrålar från jorden. En annan idé är att skicka autonoma nanoprober – mycket små och lätta farkoster – som kan resa snabbare och samla in information som sedan skickas tillbaka till oss. Forskare inom Breakthrough Starshot-projektet har redan börjat planera för sådana resor till Alfa Centauri, ett ännu närmare stjärnsystem, och det är inte otänkbart att liknande projekt i framtiden riktas mot HD 20794.
Det mest visionära, och kanske mest science fiction-liknande, är tanken på att människor en dag själva skulle kunna resa dit. Det skulle kräva generationers resor eller radikala genombrott inom fysikens lagar, som möjligheten till warpdrift eller rymdportaler – teknologier som idag bara existerar i teorin eller fiktion. Men det som en gång var science fiction, som rymdresor och datorer i fickformat, har ju blivit verklighet.
Som kontrast till det avlägsna HD 20794 d, som ligger hela 20 ljusår bort, känns vår närmaste granne Mars nästan skrämmande nära. I genomsnitt ligger Mars omkring 225 miljoner kilometer från jorden – vilket innebär att ljuset bara tar drygt 12 minuter att färdas dit. Denna skillnad i avstånd är svindlande: det som skulle ta tusentals år att resa till med nuvarande teknik, skulle i Mars fall kunna klaras av på bara några månader.
Att resa till Mars med en bemannad farkost är inte längre science fiction – det är en teknisk utmaning som mänskligheten arbetar konkret med just nu. NASA, ESA, SpaceX och andra aktörer har ambitiösa planer på att skicka människor till Mars inom de närmaste två decennierna. En resa till Mars beräknas ta mellan sex och nio månader enkel väg, beroende på raketens hastighet och de planetära konstellationerna vid avfärd.
För att genomföra en bemannad resa till Mars krävs dock betydligt mer än bara en kraftfull raket. Astronauterna måste kunna överleva i ett isolerat, instängt utrymme under lång tid, skyddas från kosmisk strålning, och klara av de psykiska påfrestningarna av att vara så långt hemifrån utan möjlighet till snabb kommunikation eller hjälp. Väl framme på Mars krävs system för att producera syre, vatten och mat, liksom habitat som kan stå emot planetens extremt tunna atmosfär, kyla och dammstormar.
Tekniker som testas för framtida Marsresor inkluderar återanvändbara raketer (som SpaceX:s Starship), autonoma robotar som kan förbereda landningsplatser och bygga bostäder, samt system för att omvandla Mars atmosfär – som till största delen består av koldioxid – till syre, exempelvis genom elektrolys. Det är också möjligt att vi kommer att använda 3D-printing på plats för att bygga strukturer av marsregolit, den grusliknande ytan.
En viktig aspekt är också att en Marsresa inte är en snabb tur-och-retur. Astronauterna skulle behöva stanna kvar på planeten i över ett år innan de kan resa hem, eftersom planeterna måste stå i rätt förhållande till varandra för att minimera färdtiden. Det innebär att uppdraget skulle bli ett två- eller treårigt projekt från start till mål.
Jämfört med det nästan ouppnåeliga HD 20794 d, är Mars vårt första realistiska steg ut i solsystemet. Den representerar gränsen för vad vi kan klara med den teknik vi har idag, medan HD 20794 d är något vi kanske når långt in i framtiden – när vi inte bara har löst tekniska hinder, utan också vågat tänka så stort att själva avstånden mellan stjärnorna inte längre känns oöverstigliga.
HD 20794 d är idag en symbol för hur nära – och samtidigt hur otroligt långt borta – en andra jord kan vara. Den påminner oss om att vår plats i universum är både liten och unik, och att sökandet efter liv bortom jorden inte bara handlar om vetenskap utan också om vår egen längtan efter att förstå var vi hör hemma i det stora kosmiska sammanhanget. Om vi en dag når dit, kommer det att vara resultatet av både mänsklig envishet och en djup kärlek till det okända. Och kanske kan detta också påminna oss om hur viktigt det är att ta hand om den planeten vi bor på, eftersom en liknande planet ligger väldigt långt borta.
Bilden ovan är bara en illustration och inte den riktiga planeten.